Jag satt just på ett av stadens caféer med en god vän och pratade om lite allt möjligt.
Vi har båda samma musikpedagigiska utbildning bakom oss och vi är väldigt musikintresserade över lag. Vi tycker att det är synd att musikverksamheten i den här staden känns så död och motig. Man kan inte gå ut och lyssna på live-musik flera gånger i veckan och när något större arrangeras ett par gånger om året så kommer det alltid för lite publik.
Iallafall så spånade vi lite på hur man skulle kunna arrangera mysiga musikkvällar i samarbete med redan etablerade caféer.
Det tog inte lång tid innan vi hade en lång lista med potentiella hinder. Hinder som vi inte har något belägg för över huvudtaget mer än att vi hittat på dom.
- Jamen det här är ju en franscise och dom kanske inte får ha musikkvällar.
- Jamen tänk om banden vill ha betalt, då går det ju inte.
Och lite fler saker i den andan.
Eftersom vi hittat på dom här hindren så kommer ingen av oss att ens ta kontakt med ägaren och fråga om ett samarbete vore möljligt. Nejdå. Vi har redan bestämt att det inte går och att vi nog skulle misslyckas och vi försökte. Och det vore ju tydligen det hemskaste som kan hända!
Jag sa: STOPP här nu. Hör du vad vi sitter och säger? Vi vet ju inget och ändå har vi bestämt att vi redan vet att allt kommer gå åt pipan. Varför är det så?
Detta mynnade ut i en mycket intressant diskussion om varför man gör så där. Hittar på hinder som gör att man aldrig ens försöker.
Contentan är att man måste våga misslyckas. För då lär man sig massor. Och man måste vara schysst mot sig själv för att våga misslyckas.
Var schysst mot dig själv!
